”Inatt kände jag mig ensam. Jag ringde honom. Vi gjorde en dum tävling. Den var sÃ¥ dum och han var sÃ¥ dÃ¥lig att jag skrattade ett riktigt äkta skratt. Ni vet. När det gör ont i magen och man gör ifrÃ¥n sig tjutande oväsen. Tidigare hade jag kliat upp en sÃ¥rskorpa sÃ¥ där lÃ¥g jag i mitt rinnande blod frÃ¥n armen och skrattade. Det var härligt. Gav mig lyckorus.
Blodet var sÃ¥ tjockt och rött och skrattet var sÃ¥ högt och glädjerikt. Inget utav de gick att fÃ¥ stopp pÃ¥. Utan mina blodplättar skulle jag förblödit i min säng inatt. Legat där i en mörkröd pöl med telefonen i handen och ett leende pÃ¥ läpparna. Det hade varit vackert. Jag undrar vart jag dÃ¥ hade befunnit mig nu. Innan var jag rädd för döden. Jag hade en period då jag tänkte pÃ¥ den hela tiden. DÃ¥ jag vaknade upp i natten helt svettig med panikÃ¥ngest och var tvungen att sova bredvid mamma. Men döden är vacker. Allt är vackert.”
Sara kommenterade:
vackert!