När jag är ensam och det är tyst omkring mig får jag för mig att ringa honom. Mina fingrar sträcker sig efter telefonen och precis innan jag är påväg att trycka på grön lur ändrar jag mig och tänker…. vad tjänar det egentligen till? För när hans avväpnade röst tränger sig in genom mina öron raseras det försvar jag har byggt upp och jag blir mer försvarslös och lättåtkomlig än vad som kan anses vara nyttigt. Jag behöver hans kropp- hans stämma- hans händer över hela mig. Men lika mycket behöver jag hålla mig ifrån hans charm som gör han så svår att låta bli att älska. ♦
”In this California king bed
We’re 10000 miles apart”
Idag när jag vaknade upp vände jag mig åt andra sidan sänghalvan och blev förvånad när ingen låg bredvid. Jag vet inte vem jag hade förväntat mig skulle ligga där, eller varför det kändes så självklart, men upptäcken av att jag var helt ensam fick mitt tidigare halvsovande tillstånd att övergå till ett fullständigt vaket. I dag, efter min långa resa och min flytt, är jag så mycket mer tryggare och starkare i mig själv. Dock finns det fortfarande stunder då jag, som så ofta förr i tiden, faller huvudstupa ner i ensamheten. Då tomheten är så påtaglig att man tycker sig kunna drunkna i den, försvinna i den. Och under dessa glasklara ögonblick då alla mina hjärtesorger spelas upp som en tragisk film i mitt huvud undrar jag vad som gick fel och varför.
Medvetet är jag inte kär längre. Men omedvetet….. måste jag vara det. Du stör mig i min sömn. Sen vaknar jag upp och inser att det bara var mitt huvud som spelade mig ett spratt. Du är kvar där du varit sedan då jag kom tillbaka. Borta, otillgänglig från min värld. Jag bara måste gå vidare. Jag bara måste sluta drömma dumma och patetiska drömmar om oss. Någon dag kanske jag vågar förlora mig i någon annan.
But in another life I would be your girl
We keep all our promises be us against the world
In another life I would make you stay
So I don’t have to say you were the one that got away
Jag och en kompis satt och diskuterade kring kärlek igår. Vad vi kom fram till är att de allra flesta människorna som vi vet är i ett förhållande bara har ”nöjt sig” med deras partners. Med det menar vi att dem är tillsammans med sin partner för att det är tryggt. Inte alls för att dem är superkära eller vill gifta sig eller kan se en framtid med varandra.
Givetvis vet jag många par som är galna i varandra också. Par som har haft det struligt i över ett års tid innan de har fått varandra på riktigt, par som blev blixtförälskade på direkten och nu inte kan få nog av varandra. Men det är inte många.
Nej, de flesta tjejer jag vet har pojkvän verkar ha det för att slippa känna sig ensamma. Och jag, en tjej som nyss flyttat hemifrån och älskar kärlekshistorier kärleksfilmer kärlekssagor, ja allt som har med kärlek att göra, jag saknar någon. Fast när jag väl ringer den där sköna killen kittlas det inte i magen. När jag umgås med han med de brunaste ögonen önskar jag att jag var på en annan plats. När jag väl har den där efterlängtade killen i min säng var han visst jävligt omogen. Men dem hade dugit till att få mig att känna mig mindre ensam och bekräftad. Eller hur?
Men jag är så jävla trött på att leta efter någon att bota ensamheten, ja menar varför känner man sig ens ensam när man har tusen vänner och en helvetes bra familj? Ja jag är trött på att leta, trött på att försöka känna något. Jag tänker inte nöja mig. Inte förrän jag hittar någon perfekt. Jag tänker inte nöja mig. Då är jag hellre ensam. Och alla som bara nöjde sig kan känna sig jävligt bittra över allt de dem missade under tiden.
